Ja minsann, jag ska gifta mig. Trodde aldrig att JAG, den äventyrliga,rastlösa tjejen som inte ville binda sig, går i bröllopstankar!!! Men guuuud så kul det är! Blir inget jättejippo, men förhoppningsvis roligt ändå. Förberedelserna är kul iallafall, även om jag får göra dom själv. Just nu håller jag på med ett festprogram och det är så skön avkoppling barnen har somnat. Till mat bjuder vi på något enkelt. Blir nog något kallskuret fat. Bröllopstårtan har jag beställt. En tårta precis i min stil :)

Hade tänkt att vår tårta ska se ut såhär :)

Och så var det det här med brudklänning.... En "riktig" brudklänning är uteslutet. Dels är jag inte intresserad av något sagobröllop och dels så är det ju svindyrt så snart det står "brud" framför klänning.
Jag vill inte ha någon långklänning. Jag vill inte ha en klänning som slutar nedanför knäna vilket jag tycker ser tantigt ut på mig. Jag trivs bäst i korta klänningar. Jag har dessutom gått ner 7,5 kg sen Jack föddes och tappar fortfarande vikt, så till tiden för bröllopet ska jag väl kunna klä mig som jag trivs bäst. Korta, stiliga och sexiga kläder. Det får ju såklart inte se för vågat ut när det är ett bröllop men jag ska känns mig snygg i det!
Nästa problem och det största när det gäller val av kläder: min psoriasis!
Armbågar, knän och vader är värst drabbade. Verkligen ingen vacker syn och jag lider verkligen av det (rent kosmetiskt) Långarmad klänning kanske? Jag vill inte det egentligen men.....
Värst är benen. Jag har tänkt i alla banor och tror att jag kanske har en lösning. Ett par vita lårhöga stövlar! Snyggt, sexigt och såååå JAG. Kan man gifta sig i det????
Tål att tänkas på! ?

Som jag har skrivit om innan så har min yngsta dotter betett sig högst konstigt en del nätter. Hon har "sett" skrämmande saker krypa på väggarna, varelser i fönstrens ect. På BVC trodde dom det kunde vara Nattskräck men jag trodde inte på det eftersom jag uppfattade henne som vaken. Dom här attackerna kunde pågå från en kvart till flera timmar. Hela det här året har hon varit symptomfri tills i söndags natt. Hon hade hög feber och kom in till oss och fick sova i vår säng. Efter nån timme vaknar jag att hon kryper baklänges runt i sängen. Jag försöker ta henne för att lägga henne ner, men då börjar hon skrika. Dödsskrik, panikartat, som besatt. Ögonen var fulla av fasa som om hon såg.... Jag vet inte, döden själv kanske.
Hon såg rakt igenom mig med sina uppspärrade ögon och skrek, skrek och skrek. Hon skrek efter mig, jag försökte trösta henne, men hon knuffade undan mig och fortsatte skrika. "Mamma jag kan inte se"
Jag och min sambo blev såklart livrädda, men någonstans så tänkte jag "behåll lugnet, det går snart över"
Så slutar hon skrika, lägger sig ner och är överdrivet lugn. Sover vidare medans jag låg sömnlös nästan hela natten och darrade.
Dagen efter frågade jag om hon hade sovit gott och det hade hon. Hon minns inget av det som hände.

Idag har hon haft en ny attak. Febern gör att hon sover mycket och jag hörde hur hon jämrade sig. Jag gick in till henne och hon sitter i sängen dyngsur av svett. Jag hjälper henne av med tröjan och märker att hon är väldigt förvirrad. Jag frågar om hon är vaken men får inget riktigt svar. Hon pekar framför sig och säger att hon vill ha någonting med prickar. Plötsligt vänder hon blicken till mig, ser rakt igenom mig med panikartade ögon. Jag pratar lugnande, berättar gång på gång attjagJag är hos henne och att ingenting här är farligt. Hon skriker till, sätter händerna för munnen och försöker dämpa sina skrik som denna gången kommer i attaker. Hon sträcker ut sina armar mot mig, söker med händerna efter mig. Hon verkar inte se mig fasten jag sitter tätt intill henne och rör vid henne hela tiden.
När hon slutat skrika frågar jag om hon inte ska prova att lägga sig och det gör hon. Attacken är över. För denna gången.
Hon minns ingenting av vad som hänt.

När min lilla dotter får Nattskräck är det som att kliva in i värsta skräckfilmen. Har man sett någon rysare om exorsism så kan man föreställa sig hur det är. Fruktansvärt. Jag är så glad att min lilla dotter inte är medveten om vad det är hon ser och känner under dom här attackerna.

Finns det någon annan där ute som känner till något om det här tillståndet, eller har erfarenhet om det, så snälla skriv och berätta!!

Det känns som om någon har tänt min lampa och jag har äntligen vaknat igen.
Är det våren som får mig att känna så här eller hormonförändringen nu när jag slutat amma? Eller kanske en kombination?
Jag reser mig upp ur mörkret, ur en depression så djup och lång att jag knappt minns hur det är att känna kärlek.
Hej världen, jag är tillbaka igen!!

Jag ammar min snart 3 mån babykille. En underbar känsla som han och jag delar. Ibland känns det jobbigt, men oftast är det en stund av kärlek.

Vi kommer så nära varandra. Banden mellan mor o son stärks. Jag är hans tröst, trygghet. Han är min älskade skatt.

När vi är här hemma med familjen känns amningen så lätt. Bara till att hiva fram tuttarna när det är dags för mat. Alltid redo, rätt temperatur och gratis. Kan inte bli bättre!
Fast ibland, när min tid inte riktigt räcker till, när tröttheten slår mig med sin järnklubba, önskar jag att jag kunde lämna över matningen och nattningen till någon annan. Har provat med ersättning, men lillkillen vill inte ta flaka och det känns så jävla onödigt att tvinga honom när jag har mjölk i tuttarna.

När vi har gäster/hälsar på hos någon har jag ett jäkla bekymmer med att amma. Känner mig obekväm när jag tar fram mina bröst, även om dom faktiskt inte syns så mycket när man ammar. En känsla så stark att jag faktiskt ibland undviker sociala sammanhang.
Denna känsla förstärks av att det faktiskt finns människor som tycker det är äckligt med amning! Vilket för mig är helt sjukt! Finns ju inget mer naturligt och vackert än en baby som får man från sin mamma.

Människor brukar döma kvinnor som väljer bort amning. Som väljer att ge sitt barn ersättning i flaska istället för att låta det äta modersmjölk ifrån bröstet. För mig har det aldrig funnits några tvivel att jag ska amma mina barn den första tiden. MEN jag förstår kvinnor som väljer bort det. Jag kan till o med beundra deras mod att gå mot strömmen.
Själv är jag för rädd för att få ogillande blickar för att jag inte ammar. Jag är rädd för att få ogillande blickar för att jag ammar också, men för att undvika det håller jag mig hemma så mycket det går.
Måste jag åka till något offentligt ställe, ammar jag antingen i bilen eller inne på någon toalett.

För att inte tala om suget efter en kall öl! Eller glädjeruset efter att ha delat en vinare med någon man gillar att fnittra med! Haha oslagbart!

Jag älskar mina barn. Jag har ammat dom allihop och har alltid hatälskat det. Så länge jag och babyn är inne i våran lilla kärleksbubbla är amningen det vackraste, finaste mest underbara jag kan dela med mitt barn. Men om vi måste lämna bubblan blir amningen en börda.
Jag längtar tills lille Jack ska börja äta lite annat så att livet utanför bubblan kan börja.

Idag plågas jag av huvudvärk, en hals av rivjärn och sömnbrist, men vad gör det när jag ligger nerbäddad med världens sötaste bebis ! <3

Själv älskar jag att höra/läsa om andras förlossningar och ännu mer älskar jag att berätta om mina egna erfarenheter!

Jag gick ju som bekant över tiden med vår lille Jack. Jag blev lite orolig att fostervattnet inte skulle vara kvar då det hände med min sistfödde tjej. Var på kontroll på BB fredagen den 24 okt och visst hade jag rätt. Vi beslöt att jag skulle bli igångsatt lördagen efter.
Nät jag åkte hem på fredagen började jag känna något som jag misstänkte kunde vara början på värkar. Blev trött, kände mig febrig, ont.
Vid tvåtiden på natten mellan fredag och lördag var värkarna igång på allvar. Jag försökte vila/sova mellan värkarna. Kl 3 ringde jag till BB och kom överens med dom att vänta innan jag åkte in. Kl sex väckte jag sambon och värkarna var täta och intensiva. Men när vi gick ut till bilen stannande allt av. På BB hade jag inte ens en tendens till värk! Men jag hade öppnat mig sex cm (!!!) och man försökte ta hål på hinnorna (Ca kl 8) men det misslyckades. Men läkaren lyckades sätta en elektrod på bebis huvud (som läser av barnets hjärtljud) och då gick hinnorna sönder. Värkarna startade igen, intensiva!!! Lustgas blev min räddning!
Kl 10.40 började krystvärkarna. Kl 10.59 var vår gosse född!!
Visst kändes det att han var större än mina andra barn var vid förlossningen. Det gjorde ondare när han passerade ner i bäckenet och förlossningsgången och det var betydligt mer ansträngande att krysta. Men jag fick inga sprickor och var på benen direkt efteråt :)
Han skrek när han kom ut och han stal våra hjärtan !!!

Jag lever ett underbart liv. Jag har fyra otroliga barn som jag älskar så att det knakar. Jag har en sambo som jag respekterar och vill leva med.
Jag är lycklig!

Lilla Jack är en snäll bebis! Han sover mest hela dagarna, men ca kl 16 varje kväll börjar han skrika. Skriker fram till 19-19.30 för att sen sova hela natten (förutom matstunder) fram till ca 7-8 på morgonen. Jobbigt med hans "skrikkvällar" men annars funkar allt bara bra! :)
Systrarna är glada för lillebror, men jag kan känna att jag inte hinner ge dom all den tid dom behöver då Jack ammas ganska ofta. Det ger mig ångest och dåligt samvete.... Men jag vet ju att det bara är en period nu, snart kommer jag att ha mer tid till dom andra igen.

Lilltjejen är sjuk med feber IGEN. Just nu ligger hon med över 40 grader :( Och hon är så mammig! Jag försöker verkligen att ge henne allt av mig själv just nu, min älskade lilla sjukling.
Jag räcker inte till, det vet jag. Önskar jag kunde klona mig själv och ge mina familjemedlemmar varsin Linda. Barnen skulle få varsin mamma som alltid skulle ha tid för dom, och min sambo skulle få en kvinna som hade ork och lust kvar vid dagens slut.

Jaja, jag gör så gott jag kan för att rå om min familj och i gengäld får jag så mycket kärlek <3

Jag lever i en kärleksbubbla. Mitt hjärta rusar och sprätter och gnistar!

Jag hade ju förstått att mina flickor skulle tycka om sin nya lillebror, men så här mycket kärlek trodde jag inte fanns! Vilken underbar känsla!
Min Thea sa igår: mamma, det känns som om jag har en magnet i hjärtat som dras till honom.
Finaste älskade barn!
Jag är så lycklig att få vara mamma till just er!

Tindra, Thea och Tanja håller stolta sin fina lillebror Jack. Mina hjärtan, mina kärlekar, mitt liv, mitt allt! Som jag älskar dessa ungar!