Som jag har skrivit om innan så har min yngsta dotter betett sig högst konstigt en del nätter. Hon har "sett" skrämmande saker krypa på väggarna, varelser i fönstrens ect. På BVC trodde dom det kunde vara Nattskräck men jag trodde inte på det eftersom jag uppfattade henne som vaken. Dom här attackerna kunde pågå från en kvart till flera timmar. Hela det här året har hon varit symptomfri tills i söndags natt. Hon hade hög feber och kom in till oss och fick sova i vår säng. Efter nån timme vaknar jag att hon kryper baklänges runt i sängen. Jag försöker ta henne för att lägga henne ner, men då börjar hon skrika. Dödsskrik, panikartat, som besatt. Ögonen var fulla av fasa som om hon såg.... Jag vet inte, döden själv kanske.
Hon såg rakt igenom mig med sina uppspärrade ögon och skrek, skrek och skrek. Hon skrek efter mig, jag försökte trösta henne, men hon knuffade undan mig och fortsatte skrika. "Mamma jag kan inte se"
Jag och min sambo blev såklart livrädda, men någonstans så tänkte jag "behåll lugnet, det går snart över"
Så slutar hon skrika, lägger sig ner och är överdrivet lugn. Sover vidare medans jag låg sömnlös nästan hela natten och darrade.
Dagen efter frågade jag om hon hade sovit gott och det hade hon. Hon minns inget av det som hände.

Idag har hon haft en ny attak. Febern gör att hon sover mycket och jag hörde hur hon jämrade sig. Jag gick in till henne och hon sitter i sängen dyngsur av svett. Jag hjälper henne av med tröjan och märker att hon är väldigt förvirrad. Jag frågar om hon är vaken men får inget riktigt svar. Hon pekar framför sig och säger att hon vill ha någonting med prickar. Plötsligt vänder hon blicken till mig, ser rakt igenom mig med panikartade ögon. Jag pratar lugnande, berättar gång på gång attjagJag är hos henne och att ingenting här är farligt. Hon skriker till, sätter händerna för munnen och försöker dämpa sina skrik som denna gången kommer i attaker. Hon sträcker ut sina armar mot mig, söker med händerna efter mig. Hon verkar inte se mig fasten jag sitter tätt intill henne och rör vid henne hela tiden.
När hon slutat skrika frågar jag om hon inte ska prova att lägga sig och det gör hon. Attacken är över. För denna gången.
Hon minns ingenting av vad som hänt.

När min lilla dotter får Nattskräck är det som att kliva in i värsta skräckfilmen. Har man sett någon rysare om exorsism så kan man föreställa sig hur det är. Fruktansvärt. Jag är så glad att min lilla dotter inte är medveten om vad det är hon ser och känner under dom här attackerna.

Finns det någon annan där ute som känner till något om det här tillståndet, eller har erfarenhet om det, så snälla skriv och berätta!!

Det känns som om någon har tänt min lampa och jag har äntligen vaknat igen.
Är det våren som får mig att känna så här eller hormonförändringen nu när jag slutat amma? Eller kanske en kombination?
Jag reser mig upp ur mörkret, ur en depression så djup och lång att jag knappt minns hur det är att känna kärlek.
Hej världen, jag är tillbaka igen!!