Jag har förut alltid tyckt att sex är något överflödigt. Något man har på fyllan med något ragg från baren, eller i ett förhållande för att tillfredsställa mannen. Visst har jag njutit vid dom flesta tillfällen, men många gånger har det varit just för att mannen ska vara nöjd.
Har det varit ett one night stand så har det alltid varit för att det är det som förväntas av mig som kvinna.
I förhållanden har jag kunnat gå veckor, ibland månader utan sex och inte sakna det. Och när väl mannen har börjat närma sig har min tanke varit "pust, måste jag.... Jaja in och töm" Allt för att det förväntas av mig.

Idag är det annorlunda. Kanske för att jag är äldre, kanske för att jag på riktigt älskar mannen jag lever med. Kanske för att vi visar ömsesidig respekt.
Vi brukar ha sex minst varannan dag, gärna varje. Men nu när jag är höggravid blir det inte lika ofta. Men när det har gått tre, fyra dagar utan sex börjar det kännas i kroppen. Inte som kåthet som man skulle kunna tro, utan som en otrolig längtan efter hans närhet. Efter ömhetsbevis, efter hans värme.
Sex är en mycket viktig del i vårt förhållande för det är ett bevis på vår kärlek, vår respekt för varandra och det visar en ömhet och en förståelse för vårat allra heligaste.
Vi vårdar vårat förhållande med ärlighet, tilltro och sex.

Igår var vi på kräftskiva hos svärföräldrarna. Blir så imponerad av svärmor. Var får hon all energi ifrån? Jobbar heltid, har alltid rent snyggt och prydligt i huset. Fixar och donar och ställer upp på alla. Lagar mat varje dag, bakar och är alltid på glatt humör.
Och dessutom orndnar hon en helt fantastisk fest för vänner och släktingar med massor av hemlagad mat. Västerbottenpaj (gudomligt god) potatissallad, miniköttbullar, olika patéer, grillspett och så serverades det såklart kräftor och alla dess olika tilltugg. Så lyckad och mysig fest.
Varför kan jag aldrig få till det så bra? Jo, jag vet varför. För att jag är jag. Den där som vill så mycket, har så mycket drömmar och önskningar, men för feg. Inlåst i min egna kropp.
För den som inte har upplevt det har kanske svårt att förstå och undrar "men varför inte bara göra det" Jag önskar det va så lätt.
Vissa dagar är bättre än andra. Igår var en bra dag. Jag fick inga arga utbrott innan festen, vilket lätt kan hända när jag ska utsätta mig för något som min hjärna uppfattar som en fara. Jag trivdes i sällskapet igår, fast jag drog mig undan lite mot slutet. Men det är ok. Jag kände mig inte konstig eller udda.
Vissa dagar är värre. Då kan jag inte äns gå till brevlådan och hämta posten. Fy fan för dom dagarna. Men så är det att ha social fobi. Upp och ner, men jag kämpar vidare.
Det värsta är nog att man tror att det syns utanpå. Man anstränger sig så fruktansvärt mycket för att ingen ska märka hur sjuk man är, att man är helt slut efteråt.
Kanske man ibland anstränger sig så mycket för verka "normal" att man istället uppfattas som konstig?
Jag brukar alltid få höra att folk uppfattar mig som tuff och stark och självständig. Jag bara dör av skratt inombords när jag hör sådant. Så fel dom har, men så jäkla bra jag är på att låssas!
Social fobi. Ett fängelse i sin egen kropp.

Idag skulle vi ta en tur till Ikea i Malmö. Skulle köpa spjälsäng med tillbehör till bebisen i magen. Som jag har längtat efter det! Är ju så härligt att gå på Ikea och drömma sig bort. När vi kom till Ystad fick vi vända. Översavämmningar i Malmö pga allt regn. :( Besvikna vände vi bilen hemåt igen.
Ikea får vänta till en annan dag. Idag får det bli bullbak med barnen istället :)

Varför är det förresten så jäkla svårt att hitta ett bra pojknamn???? Mina flickor var döpta långt innan dom föddes. Jaja, vi ska väl komma överens om något bra namn förr eller senare ;)

En graviditet är en lycka. Den finaste gåva en kvinna kan få.
Mitt hjärta gråter med dom stackars paren som aldrig får chansen att känna ett växande barn i magen. Såklart kan dom bli lyckliga föräldrar ändå och älska sina adoptivbarn precis lika mycket som jag älskar mina biologiska barn. Hade jag ej kunnat få egna barn hade jag inte tvekat en sekund att adoptera. Barn är livets glädje.

Att vara gravid är ingen sjukdom. Det får man höra ganska ofta. Och visst, det är sant.
Men om graviditeten blir en enda lång smärtsam väntan? Om man vaknar varje morgon med en obehaglig sjukdomskänsla i hela kroppen?
Har man rätt att klaga då, eller ska man bara bita ihop och vara en lycklig gravid mamma?
Alla mina graviditeter har varit så här. Fruktansvärda smärtor i övre magen och bröstkorgen. Höftproblem. Matthet. Yrsel. En tröttsam sjukdomskänsla hemsöker min kropp och det finns inga konkreta svar på varför jag mår så här. Alla prover är bra och trotts olika undersökningar vet man inte varför jag har sån otrolig smärta i övre del av mage och bröstkorg. Några sprickor i revbenen kanske, men ingen vet. Bara gissningar och ibland känns det som om ingen tar mig riktigt på allvar.
Jag älskar mina barn. Det gör jag verkligen. Och det lilla knytet i magen.
Jag säger fortfarande att få barn är en gåva, men detta är min sista.

"Hej tjockis" "Här är det visst nån som har gått upp lite" "Oj vad stor du har blivit"
Är det ok att säga så till en annan människa? Gravid eller inte, så är svaret alltid NEJ! Till och med mina barn, 6 år gamla, förstår att man inte säger så!
Så fick jag det sagt också! Ni som säger så till andra människor, kvinna eller man, gravid eller inte, SKÄRP ER!!!!!!!

Gravid och fortsätter svälla. Vågen står på +25 kg och kommer säkerligen öka. Mår dåligt över min osmidiga kropp och jag längtar tills jag kan börja använda den igen. Just nu är den bara ett hus åt vår lilla baby. Men jag har gått igenom det här förr och trotts att jag har ont överallt och mår piss nu, så vet jag att när jag väl håller vår lilla skatt i famnen så har det varit värt varenda tår, varenda kg och varenda frustration.
Och dom där överflödiga kilorna har jag snart jobbat bort igen!

Fredag och helgen väntar med ridskola med barnen, kräftskiva och ett besök på IKEA för inhandling av bebisens spjälsäng.

Underbar fredagsmorgon. Kaffe med älsklingen innan han åkte till jobbet. ? Mina förskolebarn är lämnade på skolan efter en morgon (hör och häpna) utan stress, tjat och gnäll!
Lilltjejen är ledig från dagis idag så vi har i uppdrag att tillsammans fixa något gott och mysigt till ikväll :)
Kaninerna har fått komma ut i sin hage för att få mumsa på gräset :) Kycklingarna springer runt på gräsmattan och ser allmänt söta ut och vår lilla Jack russeltik skäller på ALLT som rör sig på vägen.
Alltså en helt vanlig fredagsförmiddagen. Men ändå så underbar på något vis.

Har släppt ut ninisarna på grönbete :) Alltid lika uppskattat.

Det känns bra nu. Ibland blir jag så förtvivlat ledsen. Får för mig att han inte älskar mig, fast någonstans i mitt hjärta vet jag att han gör det.
Mina förvridna tankar kan övertyga mig att jag bara är en börda, att han önskade att jag bara flyttade och tog alla barnen med mig. I samma tankar kan jag känna att det kanske är det jag borde göra för jag känner mig så förtvivlat ensam. Varje gång detta mörker drabbar mig ställer jag mig själv frågan: Är detta bara ännu en depression eller är det "riktiga" känslor. Jag har aldrig något svar, för i min verklighet är det bara att vänta och se om känslan av total hopplöshet ska försvinna. Och denna gången gjorde den det.
Han är här hos mig. Min älskade sambo. Och han älskar mig av hela sitt hjärta. Och jag älskar honom.

Hej!...... Eller börjar man en blogg så? Allvarligt, hur många kommer att läsa detta egentligen? Jag är ju en vanlig lagom tråkig småbarnsmamma som försöker ge mig på bloggandet. Igen! För några pr sen startade jag faktiskt en blogg ( minns inte äns vad den hette)  och skrev sådär två inlägg eller nått. Kanske jag lyckas bättre denna gången. ;) 

Ska jag kanske börja ned att berätta om mig själv. Är det så man gör en framgångsrik blogg? Haha 😉

Jag är.... Ja vad ska jag säga. Jag är som dom flesta tror jag, fast ändå ganska udda. Jag har tre helt underbara döttrar och en liten son på gång. Han väntas komma 14 oktober :) 

Vi hyr ett litet hus på landsbygden på österlen. Vi har en liten hund, två katter, två kaniner, fem kycklingar och såklart en man i huset. Min sambo Daniel, far till  mina barn. 

Det var lite om mig och min familj. Nu ska jag berätta om varför jag vill starta denna blogg. 

Jag älskar att skriva! Det är egentligen det enda sättet för mig att förmedla känslor. Lycka, kärlek och glädje är lätt att dela med sig in real life, men när själen värker och hjärtat blöder, tar orden liksom stann någonstans och vägrar komma ut ur munnen. Därför vill jag skriva denna blogg. Inte för att någon ska läsa den och tycka synd om mig, utan för att jag behöver få ut min frustration, mina tankar, min förtvivlan. 

Precis som dom flesta andra också måste.