Barnmorskebesök idag. Huvudet neråt, men fortfarande ruckbart. SF mått 37 cm.
Urinprov med blodspår, men inga bakterier. Bra blodtryck. Fina hjärtljud på bebis. Allt är jättebra! Förutom att jag har så vansinnigt, hysteriskt jävla ont.
BM tycktes det är förtidigt att göra en hinnsvepning, så det får vänta. Hon ska prata med läkaren i morgon och se vad hon tycker.
Vad tycker jag? Samtidigt som jag vill bli av med denna olidliga situationen, så vill jag ju inte på något vis att barnet i magen ska fara illa..... Det bästa är ju om han själv får bestämma när han vill ut.... Men jag mår verkligen fruktansvärt nedrigt dåligt. Dag som natt. Ett jäkla dilemma det där.... Ett beslut som jag inte vet om jag skulle kunna ta faktiskt.... Det är ju trotts allt bara ett par veckor kvar till BF.....jag kan väl bita ihop! Men samtidigt tycker jag så synd om mina tre flickor här hemma som mer eller mindre har varit mammalösa den sista månaden....
Hoppas jag slipper ta det här beslutet. Hoppas bebis i magen tar beslutet åt mig :)

Jag gillar att läsa andras bloggar. En del är riktigt spännande att följa! En de är bara skräp, en del får mig att nästan gråta.
Nästan varje dag ser man någon blogg ned titeln "förlåt" och den handlar alltid om en ursäkt för att "jag glömde-orkade inte-hann inte blogga igår.

Jag skriver inte min blogg för någon annans skull än min. Men läser du den är det såklart smickrande att något i mitt liv intresserar dig. :)
Jag bloggade inte igår, men tänker inte be om ursäkt för det.
Varför bloggade jag inte?
Hm... Jag vet inte. Kände kanske inget behov av det.

Idag skiner solen. Underbart!
Jag har städat lek/hobbyrummet. Det är ett projekt kan jag lova!! Leksaker överallt!!! Just nu ligger jag vågrätt och försöker sträcka på mig för att se om krampen i bröstkorgen vill släppa. Sen är resten av huset redo för en omgång ;)

Lördag morgon.
Solen tittar fram men det är riktigt höstkyligt ute. Vinden är allt för hård för att det ska gå att njuta av solen.
Min hjärna är full av energi! Jag vill göra så mycket idag! Jag känner för en riktig storstädning! Damma, skura, putsa fönster. Tvätta, byta sängkläder, vädra.
Ute vill jag klippa gräset, göra rent i hönsgård och kaningård.
Jag vill ta en uppfriskande promenad med hunden.
Jag vill baka en härlig äppelkaka.
Jag vill njuta av ett nystädat fräscht hem med en kopp väldoftande kaffe.

Samtidigt som min hjärna planerar allt det här som jag faktiskt brukar göra, känner jag att smärtan i kroppen tilltar. Jag vet, jag ska inte gnälla. Det finns dom som har det värre, mycket värre. Men vad hjälper det mig? Låt mig få gnälla i min blogg. Låt mig få skriva allt det där som jag aldrig säger. Låt mig få vara svag och ynklig och jävligt gnällig.
För i verkligheten försöker jag vara stark. Jag försöker ta hand om min familj. Jag försöker ge dom allt. För jag älskar dom mer än själva livet.

Idag har lilltjejen haft en ledig dag från dagis. Blev en liten tur till lindex, sen en sväng på Ica för helgens inhandling. Efter det gick vi på en liten barnteater. Sally säl. Så härligt att höra alla barns skratt!
Nu intar jag ryggläge en stund och hoppas smärtan ger med sig lite så att jag orkar mysa in helgen :)

Tårarna bara forsade. Jag började störtlipa helt hejdlöst. All ork, all energi är borta. Smärtan tar över min vardag. Jag klarar inte det här mer.

Jag tittar mig i spegeln och undrar vems det där svullna, hormonfläckade ansiktet är. Vem är hon med fingrar som små korvar som knappt går att böja, med fötter så svullna att dom knappt går att gå på. Hon med överarmar som är lika stora som mina lår än gång var. Med en rumpa så bred att den sticker ut från stolens kanter. Med en rygg bred som en dörr.... Ja, inte riktigt kanske.
Jag ser min spegelbild och all tjusning med graviditet är borta. Jag ser på mig själv med avsky.
Det här är inte jag.

Nu har jag äntligen kommit till v 38 (37+0) och där räknas barnet som färdigt. Så nu lilla vännen kan du komma ut utan att oroa dig för att någon försöker hindra dig! Seså, kom ut nu.... Komsi komsi..... Längtar så efter dig!

Mina tvillingtjejer fyller snart sex år och ska ha kalas för sina vänner. Förut när det var kalas så bjöd man alla jämnåriga på dagis. Ca 7-10 barn. Nu när dom har börjat förskoleklassen är dom över 20 elever. Mitt samvete säger att man bör bjuda alla barnen, men ärligt, var ska jag göra av dom? Vårt hus är inte så värst stort. Ska jag hyra en lokal för några timmars bus? Eller ska barnen få välja vilka i klassen dom ska bjuda? Det känns taskigt.....
Hur brukar man göra????