Jag har förut alltid tyckt att sex är något överflödigt. Något man har på fyllan med något ragg från baren, eller i ett förhållande för att tillfredsställa mannen. Visst har jag njutit vid dom flesta tillfällen, men många gånger har det varit just för att mannen ska vara nöjd.
Har det varit ett one night stand så har det alltid varit för att det är det som förväntas av mig som kvinna.
I förhållanden har jag kunnat gå veckor, ibland månader utan sex och inte sakna det. Och när väl mannen har börjat närma sig har min tanke varit "pust, måste jag.... Jaja in och töm" Allt för att det förväntas av mig.

Idag är det annorlunda. Kanske för att jag är äldre, kanske för att jag på riktigt älskar mannen jag lever med. Kanske för att vi visar ömsesidig respekt.
Vi brukar ha sex minst varannan dag, gärna varje. Men nu när jag är höggravid blir det inte lika ofta. Men när det har gått tre, fyra dagar utan sex börjar det kännas i kroppen. Inte som kåthet som man skulle kunna tro, utan som en otrolig längtan efter hans närhet. Efter ömhetsbevis, efter hans värme.
Sex är en mycket viktig del i vårt förhållande för det är ett bevis på vår kärlek, vår respekt för varandra och det visar en ömhet och en förståelse för vårat allra heligaste.
Vi vårdar vårat förhållande med ärlighet, tilltro och sex.

Igår var vi på kräftskiva hos svärföräldrarna. Blir så imponerad av svärmor. Var får hon all energi ifrån? Jobbar heltid, har alltid rent snyggt och prydligt i huset. Fixar och donar och ställer upp på alla. Lagar mat varje dag, bakar och är alltid på glatt humör.
Och dessutom orndnar hon en helt fantastisk fest för vänner och släktingar med massor av hemlagad mat. Västerbottenpaj (gudomligt god) potatissallad, miniköttbullar, olika patéer, grillspett och så serverades det såklart kräftor och alla dess olika tilltugg. Så lyckad och mysig fest.
Varför kan jag aldrig få till det så bra? Jo, jag vet varför. För att jag är jag. Den där som vill så mycket, har så mycket drömmar och önskningar, men för feg. Inlåst i min egna kropp.
För den som inte har upplevt det har kanske svårt att förstå och undrar "men varför inte bara göra det" Jag önskar det va så lätt.
Vissa dagar är bättre än andra. Igår var en bra dag. Jag fick inga arga utbrott innan festen, vilket lätt kan hända när jag ska utsätta mig för något som min hjärna uppfattar som en fara. Jag trivdes i sällskapet igår, fast jag drog mig undan lite mot slutet. Men det är ok. Jag kände mig inte konstig eller udda.
Vissa dagar är värre. Då kan jag inte äns gå till brevlådan och hämta posten. Fy fan för dom dagarna. Men så är det att ha social fobi. Upp och ner, men jag kämpar vidare.
Det värsta är nog att man tror att det syns utanpå. Man anstränger sig så fruktansvärt mycket för att ingen ska märka hur sjuk man är, att man är helt slut efteråt.
Kanske man ibland anstränger sig så mycket för verka "normal" att man istället uppfattas som konstig?
Jag brukar alltid få höra att folk uppfattar mig som tuff och stark och självständig. Jag bara dör av skratt inombords när jag hör sådant. Så fel dom har, men så jäkla bra jag är på att låssas!
Social fobi. Ett fängelse i sin egen kropp.

Idag skulle vi ta en tur till Ikea i Malmö. Skulle köpa spjälsäng med tillbehör till bebisen i magen. Som jag har längtat efter det! Är ju så härligt att gå på Ikea och drömma sig bort. När vi kom till Ystad fick vi vända. Översavämmningar i Malmö pga allt regn. :( Besvikna vände vi bilen hemåt igen.
Ikea får vänta till en annan dag. Idag får det bli bullbak med barnen istället :)

Varför är det förresten så jäkla svårt att hitta ett bra pojknamn???? Mina flickor var döpta långt innan dom föddes. Jaja, vi ska väl komma överens om något bra namn förr eller senare ;)