En graviditet är en lycka. Den finaste gåva en kvinna kan få.
Mitt hjärta gråter med dom stackars paren som aldrig får chansen att känna ett växande barn i magen. Såklart kan dom bli lyckliga föräldrar ändå och älska sina adoptivbarn precis lika mycket som jag älskar mina biologiska barn. Hade jag ej kunnat få egna barn hade jag inte tvekat en sekund att adoptera. Barn är livets glädje.

Att vara gravid är ingen sjukdom. Det får man höra ganska ofta. Och visst, det är sant.
Men om graviditeten blir en enda lång smärtsam väntan? Om man vaknar varje morgon med en obehaglig sjukdomskänsla i hela kroppen?
Har man rätt att klaga då, eller ska man bara bita ihop och vara en lycklig gravid mamma?
Alla mina graviditeter har varit så här. Fruktansvärda smärtor i övre magen och bröstkorgen. Höftproblem. Matthet. Yrsel. En tröttsam sjukdomskänsla hemsöker min kropp och det finns inga konkreta svar på varför jag mår så här. Alla prover är bra och trotts olika undersökningar vet man inte varför jag har sån otrolig smärta i övre del av mage och bröstkorg. Några sprickor i revbenen kanske, men ingen vet. Bara gissningar och ibland känns det som om ingen tar mig riktigt på allvar.
Jag älskar mina barn. Det gör jag verkligen. Och det lilla knytet i magen.
Jag säger fortfarande att få barn är en gåva, men detta är min sista.

"Hej tjockis" "Här är det visst nån som har gått upp lite" "Oj vad stor du har blivit"
Är det ok att säga så till en annan människa? Gravid eller inte, så är svaret alltid NEJ! Till och med mina barn, 6 år gamla, förstår att man inte säger så!
Så fick jag det sagt också! Ni som säger så till andra människor, kvinna eller man, gravid eller inte, SKÄRP ER!!!!!!!