Efter en jobbig tvillinggraviditet med foglossning från v 16, heltidsjukskrivning från v 20, oändlig trötthet och fruktansvärda smärtor i bröstkorgen, kraftig viktuppgång, vattensammling i hela kroppen, grym halsbränna och sömnlösa nätter, går slemproppen en kväll i v 33. Jag fattar att det är slemproppen, men har läst på Google att det inte betyder att förlossningen ska starta. Går och lägger mig och någon gång under natten går vattnet. Jag vaknar inte i någon pöl, utan bara en våt fläck i trosorna. Vågade inte tro att det skulle vara vad det var, så jag bytte trodde och somnade om. Vaknade med ännu en blöt fläck i trosorna. Ringde förlossningen, med oro att göra bort mig ifall jag bara kissat på mig. Det var ju aldeles för tidigt att föda nu!
På väg in på förlossningen kom störtfloden! Jag och bilen blev dyngsur! Väl på förlossningen tog dom prover, gav mig antibiotika och något medel som skulle stoppa upp förlossningen. Jag hade inga som helst känningar förrutom det ständigt rinnande vattnet.
Någon gång under natten började jag få mensliknade smärtor. Eftersom vattnet gått så tidigt i graviditeten och inget av barnen var fixerade fick jag vara sängliggande. Att gå igenom öppningsskedet liggandes utan någon som helst bedövning och med personal som inte riktigt lyssnade..... Ja, ni som fött barn själva kan ju gissa hur ont jag hade. Och hur jävla rädd jag var! Jag fattade inte vad som hände och ingen sa något. Efter att ga larmat några gånger på personalen och sagt att jag har ont, så undersökte en sköterska mig och sa: oj, vi får nog väcka pappan, för du måste ner till förlossningen nu!
Dom envisades med att jag skulle gå dit med kraftiga värkar varje minut. Det kändes som flera kilometer, men det var säkert inte så långt. Men skönt ändå att få röra dig.
Väl på förlossningen fick jag duscha varmt en liten stund, sen upp i sängen och krysta. Lustgasen blev min räddning. Tror jag hade dött utan den! Först kom Thea. Dom la henne på mitt bröst några sekunder för att sen springa iväg med henne till neonatalavdelningen.
Jag var aldeles yr och förstod inte vad som hände. Hade dessutom varit vaken ett dygn nu och tröttheten gjorde sig påmind.
Med rummet fullt av läkare, sköterskor, undersköterskor och en läkarelev, somnade jag. En av personalen höll i min mage så att bebis nr 2 inte skulle vända sig.
Efter en tid väcker dom mig och ger mig värkstimulerande medel. Frågar (vilket jag då uppfattar som tjat) om jag inte behövde krysta. Men jag kände ingenting! Ville bara sova. Men tillslut kom krystvärkarna igång och
40 min efter att Thea föddes kom lilla Tindra ut. Dom bara visade henne för mig, sa att det var en flicka, sen sprang dom iväg. I efterhand har jag förstått att hon inte mådde så bra när hon kom ut och att hon behövde vård.
Jag somnade om. Läkaren väckte mig genom att knuffa på min mage, ge mig mer värkstimulerande, var inne i mig och rotade (det var så jag uppfattar det då) och så fick jag efter lång tid ännu en värk och moderkakan kom ut. Jag minns att dom visade den för mig och dom tyckte att den såg fin ut.
Jag somnade. Vaknade igen av att eleven säger: ska det rinna på det viset? Så blev jag överfallen av all personal igen och fick dropp och jag vet inte vad. Somnade om igen. (Förlorade en halv liter blod fick jag veta sen)
Vaknade aldeles ensam. Tyst. Visste knappt var jag var eller vad som hade hänt. Yr och trött trycker jag på larmet.
Jag får inte resa mig utan blir körd i sängen till mina barn.
Dom var så små. Slangar överallt. Jag vågade nästan inte röra dom! Och den känslan satt i tills dom inte behövde sondmatas mer. Hemskt, men jag vågade nästan inte röra mina egna barn!
För att ge lite kritik till förlossningen i Kristianstad.... Fan vad dom skötte det här dåligt! Jag var livrädd från att vattnet gick tills mina barn var ca 1 mån! Och jag hade ingen jag kunde prata med det om!
Annars måste jag säga att förlossningen gick bra. Jag överlevde ;) och jag behövde verken klippas eller sys :)

Min andra förlossning var en dröm! Jag mådde bra under graviditeten. Gick upp ca 20 kg, hade lite foglossning men inte värre än att jag klarade det. Fick ont i bröstkorgen mot slutet av graviditeten, men inget att tala om om man jämför!
Tiden gick och gick och gick. I v 42 gjordes ett UL som visade på förlite fostervatten och hinnorna togs kl 8.00 på morgonen. Värkarna började runt 13-14 tiden. Jag mådde jättebra hela tiden och jobbade med min kropp. Allt var perfekt och jag kände mig harmonisk trotts smärtan. Strax innan kl 15 kommer läkaren in och ser mig i ögonen och säger : oj nu är det nog dags för dig att lägga dig i sängen.
Lustgasen kom fram. Min läkare hann inte ens kolla hur mycket jag hade öppnat mig förrän jag börjar krysta.
"Om du känner att du behöver krysta så är det rätt" sa hon och slängde sig på larmet och fick på sig ett förkläde. En kvart senare föddes lilla Tanja.
En helt underbar förlossning och jag var så pigg och gladefteråt. Dagen efter åkte vi hem.
Detta var på bb i Ystad och det är där jag hoppas få föda våran son.

Det är mina förlossningsberättelser och snart kommer det en till :)

Åh vad det är drygt nu!
Vill ju bara att lillkillen ska komma ut !
Jag ser tecken på en förlossningsbörjan i allt!
"Jag är lite extra trött idag, kanske pga att förlossningen snart är här?"
"Lite annorlunda flytningar? Säkert förlossningen som börjar"
"Lite molande värk....är det förlossningen som börjat?"
"Har inte magen sjunkit något? Förlossningen är säkert på g"

Haha han kommer säkert ligga kvar till v 42,43 eller nått och startas med en igångsättning.

Kom ut nu lilla grabben! Vi väntar på dig!

Och nä, vi har fortfarande inget namn. Jag ville Elliot, men det vill absolut inte min sambo. Leo, Svante och Ted har jag också föreslagit, men nej, allt blir nerröstad.
Sambon tycker Max, men det känns inte rätt. Jag gillar namnet, men det är ingen Max i min mage.
Kasper. Jasper. Oscar. Lite nya förslag som vi smakar på just nu.
Så här svårt var det verkligen inte när tjejerna skulle få sina namn!

Men i vilket fall som helst, lillbebisen, kom ut till oss snart. Vi vill så gärna träffa dig!

Vill bara nämna en sak..... DET ÄR FREDAG och massor med mys med barnen !!!!!

Är detta en vanlig trotts?
Är det skolans (barnen på skolan) inverkan?
Är det på grund av mig?
Har det med graviditeten att göra?
Gör jag fel?

Mina tvillingar (snart 6 år) är som förbytta! Jag känner inte igen dom längre!
Allt har börjat sen förskoleklassen. Om det är en tillfällighet eller inte vet jag ej.
Ibland känns det som om mina barn hatar mig. Dom skriker åt mig, hotar mig, kastar saker på mig, spottar och sparkar på mig. Med ögon aldeles svarta. Dom här utbrotten kommer varje dag! Antingen har dom varsitt utbrott, eller så har bara en av dom det. Men varje dag får jag försöka hantera denna ilska oftast riktad mot mig.
Jag försöker vara pedagogisk. Jag försöker vara lugn. Men va fan, det går inte så bra. Dels drivs jag av graviditetshormornerna, dels så har jag lätt för att tända till i vanliga fall.
Jag vet inte hur jag ska hantera det här!!
Och jag blir så jävla ledsen!
Idag hade dom båda utbrott på mig. Först Thea. Hon skrek åt mig, försökte riva och slå mig. När inte det gick började hon spotta och fräsa. Jag behöll (någorlunda) lugnet och bad henne gå till sitt rum och lugna ner sig. Det gjorde hon såklart inte, men tillslut lugnade hon ner sig och allt blev som vanligt igen.
Varför hon fick sitt utbrott? För jag blev arg på henne när hon höll fast sin lillasyster och skrek henne i örat.

Några minuter efter att Thea lugnat sig fick Tindra sitt utbrott. Värre än Theas. Hon skrek hotfullt till mig atthon skulle sticka ihjäl mig med en kniv om hon hade någon. Hon hotade att hon skulle riva sönder mig. Hon kastade saker på mig, slängde sina leksaker omkring sig.
Sen sprang hon iväg och grät. Jag lät henne vara, för jag vet att hon kommer när hon lugnat sig. Och det gjorde hon. Hon grät och bad om ursäkt och sa att hon kände sig dum i huvudet som gjorde som hon gjorde.
Såklart tröstade jag henne, men poängterade tydligt att hennes beteende är helt fel.

Varför har mina flickor blivit så här? Är det normalt?
Är det jag som skapat det här?
Varför får dom sådan utbrott?
Oftast kommer utbrotten i samband med hunger eller trötthet.

Dom har även förändrats i sin attityd.
Dom har liksom blivit kaxiga, uppkäftiga. Och deras språk har blivit så ovårdat! Visst, svära har dom ju alltid kunnat, men nu gör dom det jämt! Låter så hemskt!
Dom har börjat med att sparka varandra, säga saker som "jag ska döda dig" osv.
Det här känns så långt ifrån vår uppfostran man kan komma! Har vi misslyckats så? Eller kan jag skylla på skolan och att eleverna där har det här beteendet?
Någon mer som känner igen sig i detta? Jag blir helt förtvivlad!!!

Denna bild skulle ha varit med på mitt förra blogginlägg, men föll bort (??!?!!)

Vilken tjock dimma det var i morse! Såg nästan ingenting när jag körde barnen till skola och dagis idag. Men luften är fuktigt varm och frisk. Solen försöker träcka igenom dimman. En härlig morgon som ger energi även till en försoffad gnällfis som jag ;)
Kaninerna är utfodrade, hönsen utsläppta. Och naturen har vaknat till liv. Vad har denna underbara dag att erbjuda idag?

Mina kycklingar börjar bli stora :)

Herr eller Fru spindel har varit flitig :)

"Du är min glädje, du är min sanna vän. Jag älskar dig så jävla mycket. Det finns inte mycket i livet som betyder mer än när du kryper intill mig på kvällen, håller om mig och kysser min nacke. När dina manliga händer smeker min kropp, dina läppar omfamnar mina styva bröstvårtor. När du passionerat älskar med mig. Vi ger och vi tar. Jag älskar dig så mycket min fina sambo, livskamrat, far till mina barn. Låt oss åldras tillsammans"

Barnmorskebesök idag. Huvudet neråt, men fortfarande ruckbart. SF mått 37 cm.
Urinprov med blodspår, men inga bakterier. Bra blodtryck. Fina hjärtljud på bebis. Allt är jättebra! Förutom att jag har så vansinnigt, hysteriskt jävla ont.
BM tycktes det är förtidigt att göra en hinnsvepning, så det får vänta. Hon ska prata med läkaren i morgon och se vad hon tycker.
Vad tycker jag? Samtidigt som jag vill bli av med denna olidliga situationen, så vill jag ju inte på något vis att barnet i magen ska fara illa..... Det bästa är ju om han själv får bestämma när han vill ut.... Men jag mår verkligen fruktansvärt nedrigt dåligt. Dag som natt. Ett jäkla dilemma det där.... Ett beslut som jag inte vet om jag skulle kunna ta faktiskt.... Det är ju trotts allt bara ett par veckor kvar till BF.....jag kan väl bita ihop! Men samtidigt tycker jag så synd om mina tre flickor här hemma som mer eller mindre har varit mammalösa den sista månaden....
Hoppas jag slipper ta det här beslutet. Hoppas bebis i magen tar beslutet åt mig :)