Efter en jobbig tvillinggraviditet med foglossning från v 16, heltidsjukskrivning från v 20, oändlig trötthet och fruktansvärda smärtor i bröstkorgen, kraftig viktuppgång, vattensammling i hela kroppen, grym halsbränna och sömnlösa nätter, går slemproppen en kväll i v 33. Jag fattar att det är slemproppen, men har läst på Google att det inte betyder att förlossningen ska starta. Går och lägger mig och någon gång under natten går vattnet. Jag vaknar inte i någon pöl, utan bara en våt fläck i trosorna. Vågade inte tro att det skulle vara vad det var, så jag bytte trodde och somnade om. Vaknade med ännu en blöt fläck i trosorna. Ringde förlossningen, med oro att göra bort mig ifall jag bara kissat på mig. Det var ju aldeles för tidigt att föda nu!
På väg in på förlossningen kom störtfloden! Jag och bilen blev dyngsur! Väl på förlossningen tog dom prover, gav mig antibiotika och något medel som skulle stoppa upp förlossningen. Jag hade inga som helst känningar förrutom det ständigt rinnande vattnet.
Någon gång under natten började jag få mensliknade smärtor. Eftersom vattnet gått så tidigt i graviditeten och inget av barnen var fixerade fick jag vara sängliggande. Att gå igenom öppningsskedet liggandes utan någon som helst bedövning och med personal som inte riktigt lyssnade..... Ja, ni som fött barn själva kan ju gissa hur ont jag hade. Och hur jävla rädd jag var! Jag fattade inte vad som hände och ingen sa något. Efter att ga larmat några gånger på personalen och sagt att jag har ont, så undersökte en sköterska mig och sa: oj, vi får nog väcka pappan, för du måste ner till förlossningen nu!
Dom envisades med att jag skulle gå dit med kraftiga värkar varje minut. Det kändes som flera kilometer, men det var säkert inte så långt. Men skönt ändå att få röra dig.
Väl på förlossningen fick jag duscha varmt en liten stund, sen upp i sängen och krysta. Lustgasen blev min räddning. Tror jag hade dött utan den! Först kom Thea. Dom la henne på mitt bröst några sekunder för att sen springa iväg med henne till neonatalavdelningen.
Jag var aldeles yr och förstod inte vad som hände. Hade dessutom varit vaken ett dygn nu och tröttheten gjorde sig påmind.
Med rummet fullt av läkare, sköterskor, undersköterskor och en läkarelev, somnade jag. En av personalen höll i min mage så att bebis nr 2 inte skulle vända sig.
Efter en tid väcker dom mig och ger mig värkstimulerande medel. Frågar (vilket jag då uppfattar som tjat) om jag inte behövde krysta. Men jag kände ingenting! Ville bara sova. Men tillslut kom krystvärkarna igång och
40 min efter att Thea föddes kom lilla Tindra ut. Dom bara visade henne för mig, sa att det var en flicka, sen sprang dom iväg. I efterhand har jag förstått att hon inte mådde så bra när hon kom ut och att hon behövde vård.
Jag somnade om. Läkaren väckte mig genom att knuffa på min mage, ge mig mer värkstimulerande, var inne i mig och rotade (det var så jag uppfattar det då) och så fick jag efter lång tid ännu en värk och moderkakan kom ut. Jag minns att dom visade den för mig och dom tyckte att den såg fin ut.
Jag somnade. Vaknade igen av att eleven säger: ska det rinna på det viset? Så blev jag överfallen av all personal igen och fick dropp och jag vet inte vad. Somnade om igen. (Förlorade en halv liter blod fick jag veta sen)
Vaknade aldeles ensam. Tyst. Visste knappt var jag var eller vad som hade hänt. Yr och trött trycker jag på larmet.
Jag får inte resa mig utan blir körd i sängen till mina barn.
Dom var så små. Slangar överallt. Jag vågade nästan inte röra dom! Och den känslan satt i tills dom inte behövde sondmatas mer. Hemskt, men jag vågade nästan inte röra mina egna barn!
För att ge lite kritik till förlossningen i Kristianstad.... Fan vad dom skötte det här dåligt! Jag var livrädd från att vattnet gick tills mina barn var ca 1 mån! Och jag hade ingen jag kunde prata med det om!
Annars måste jag säga att förlossningen gick bra. Jag överlevde ;) och jag behövde verken klippas eller sys :)

Min andra förlossning var en dröm! Jag mådde bra under graviditeten. Gick upp ca 20 kg, hade lite foglossning men inte värre än att jag klarade det. Fick ont i bröstkorgen mot slutet av graviditeten, men inget att tala om om man jämför!
Tiden gick och gick och gick. I v 42 gjordes ett UL som visade på förlite fostervatten och hinnorna togs kl 8.00 på morgonen. Värkarna började runt 13-14 tiden. Jag mådde jättebra hela tiden och jobbade med min kropp. Allt var perfekt och jag kände mig harmonisk trotts smärtan. Strax innan kl 15 kommer läkaren in och ser mig i ögonen och säger : oj nu är det nog dags för dig att lägga dig i sängen.
Lustgasen kom fram. Min läkare hann inte ens kolla hur mycket jag hade öppnat mig förrän jag börjar krysta.
"Om du känner att du behöver krysta så är det rätt" sa hon och slängde sig på larmet och fick på sig ett förkläde. En kvart senare föddes lilla Tanja.
En helt underbar förlossning och jag var så pigg och gladefteråt. Dagen efter åkte vi hem.
Detta var på bb i Ystad och det är där jag hoppas få föda våran son.

Det är mina förlossningsberättelser och snart kommer det en till :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja minsann, jag ska gifta mig. Trodde aldrig att JAG, den äventyrliga,rastlösa tjejen som inte ville binda sig, går i bröllopstankar!!! Men guuuud så kul det är! Blir inget jättejippo, men förhoppningsvis roligt ändå. Förberedelserna är kul iallafall...

Som jag har skrivit om innan så har min yngsta dotter betett sig högst konstigt en del nätter. Hon har "sett" skrämmande saker krypa på väggarna, varelser i fönstrens ect. På BVC trodde dom det kunde vara Nattskräck men jag trodde inte på det efterso...

Det känns som om någon har tänt min lampa och jag har äntligen vaknat igen. Är det våren som får mig att känna så här eller hormonförändringen nu när jag slutat amma? Eller kanske en kombination? Jag reser mig upp ur mörkret, ur en depression så dj...

Jag ammar min snart 3 mån babykille. En underbar känsla som han och jag delar. Ibland känns det jobbigt, men oftast är det en stund av kärlek. Vi kommer så nära varandra. Banden mellan mor o son stärks. Jag är hans tröst, trygghet. Han är min älsk...

Idag plågas jag av huvudvärk, en hals av rivjärn och sömnbrist, men vad gör det när jag ligger nerbäddad med världens sötaste bebis ! ...