Tårarna bara forsade. Jag började störtlipa helt hejdlöst. All ork, all energi är borta. Smärtan tar över min vardag. Jag klarar inte det här mer.

Jag tittar mig i spegeln och undrar vems det där svullna, hormonfläckade ansiktet är. Vem är hon med fingrar som små korvar som knappt går att böja, med fötter så svullna att dom knappt går att gå på. Hon med överarmar som är lika stora som mina lår än gång var. Med en rumpa så bred att den sticker ut från stolens kanter. Med en rygg bred som en dörr.... Ja, inte riktigt kanske.
Jag ser min spegelbild och all tjusning med graviditet är borta. Jag ser på mig själv med avsky.
Det här är inte jag.