Lördag morgon.
Solen tittar fram men det är riktigt höstkyligt ute. Vinden är allt för hård för att det ska gå att njuta av solen.
Min hjärna är full av energi! Jag vill göra så mycket idag! Jag känner för en riktig storstädning! Damma, skura, putsa fönster. Tvätta, byta sängkläder, vädra.
Ute vill jag klippa gräset, göra rent i hönsgård och kaningård.
Jag vill ta en uppfriskande promenad med hunden.
Jag vill baka en härlig äppelkaka.
Jag vill njuta av ett nystädat fräscht hem med en kopp väldoftande kaffe.

Samtidigt som min hjärna planerar allt det här som jag faktiskt brukar göra, känner jag att smärtan i kroppen tilltar. Jag vet, jag ska inte gnälla. Det finns dom som har det värre, mycket värre. Men vad hjälper det mig? Låt mig få gnälla i min blogg. Låt mig få skriva allt det där som jag aldrig säger. Låt mig få vara svag och ynklig och jävligt gnällig.
För i verkligheten försöker jag vara stark. Jag försöker ta hand om min familj. Jag försöker ge dom allt. För jag älskar dom mer än själva livet.